Idag när jag stod och kollade på plänböcker hörde jag en kvinna säga:
Jodå, jag försöker hitta tillbaka till mig själv nu..
och det reagerade jag på så jag kollade dit så ser jag en annan kvinna krama henne och säga
ja, jag beklagar förlusten..

och mer än så kunde jag inte tjyvlyssna..
men det jag förstod var iaf att hon förlorat någon nära och jag blev alldeles rörd av det lilla samtalet så jag blev alldeles tårögd..

Sedan när jag kom hem la jag mig på soffan och kollade på extreme homemakeover (eller vad det heter)
Där handlade det om en familj som numera bara bestod av en pappa och tre döttrar.
Deras mamma hade dött, hon hade gått och lagt sig och aldrig mer vaknat.
Ingen visste något om att hon var sjuk så allt kom som en chock för hela familjen.
(men jag tror att även om man vet att någon är sjuk och kommer dö så kan man inte förbereda sig så man inte bli chockad när dagen kommer)
När Ty och hans gäng hade kommit dit och pappan skulle berätta lite om familjen så kommer han in på mamman som dött så ser man hur hans sex-åriga dötter som står bredvid börjar gråta..
och man såg hur smärtan fanns där inom henne och i hennes tårar.
Det var så hemkst att se en sex-årig gråta så mycket och att det inte var för hon ramlat med cykeln och fått skrapsår..
En sex-åring ska inte behöva uppleva såntdär..
egentligen ingen annan heller men det är nästan oundvikligt..

Jag kunde inte låta bli att tänka på Jenny..
Hon, ja jag kan inte besrkiva. Hon lämnade ett stort hål efter sig.
Inte mest inom mig, utan inom hennes familj och närmsta vänner.
det jag tänker är: tänk hur ont det måste kännas för dom när det gör så pass ont inom mig.
Jag kommer ihåg när vi fick se hennes kropp,
jag grät, mamma grät, lars grät, hennes föräldrar grät, alla hennes vänner som var där grät, alla grät.
det var som om att få det bekräftat för det var inte förns då man verkligen förstod att det var sant.
att hon vad död.
hennes begravning var stor och otroligt vacker.
det misstag vi gjorde var att sitta alldeles för långt fram,
När alla skulle gå runt kistan för att lämna rosen såg man hur alla brötihop där framme.
Vissa kunde inte gå för de grät så mycket.
Hennes grav är också vacker, varje gång jag kommer dit finns det nya blommor där och nya saker alla har lämnat.
man kan inte säga annat att hon var en underbar tjej som var omtyckt och att hon togs ifrån oss alldeles för tidigt.
Jenny, vi saknar dig här..

Nu blev det väldigt sorgligt och väldigt hemskt.
Därför avslutar jag med något mer roligt.

Dagens:
Vi sitter vid matbordet och dan kommer fram till att dom som gör grejer som tex tatueringar och piercar sig lever längre.
Så försöker mamma komma på vad det heter, typ ett annat ord för tönt så säger hon såhär:
Men vad heter det, sånna där överbelästa trökiga....
- FETTON, skriker dan.
Jag skratta i minst 5 minuter.

Trevlig helg,
tjarå